Om surströmming

De flesta känner till surströmming och de flesta som har smakat det tycker förmodligen att det är något vidrigt, men faktum är att det är en norrländsk specialitet och delikatess.

Surströmming görs av strömming som har jästs och konserverats. Fisken saltas och läggs sedan i kar där den jäser och där den tillsammans med bakterier skapar syror som luktar starkt så som smörsyra, ättikssyra och propansyra. Dessa syror bildas utifrån sockerväte. Dessutom bildas det svavelväte ur jäsningen från strömmingen. När jäsningen i karet är klar läggs sedan strömmingen i konservburkar där de efterjäser. I industriell skala produceras surströmming framför allt vid Höga kusten i Norrland.

Att jäsa livsmedel som konservering är en mycket gammal metod som existerat i tusentals år. Det gjordes exempelvis redan i romarriket på industriell skala. I Sverige uppkom dock surströmmingen främst under Gustav Vasas krigföring under 1500-talet då saltbrist uppstod i landet. Man använde därför mindre salt än vanligt när man saltade in den; man vet inte om upptäckten konserveringseffekten var en slump eller om den var medveten. Den långa hållbarheten för surströmming har gjort att det använts mycket tillsammans med ärtsoppa inom det militära.

Men det finns också annan fisk som har konserverats på liknande sätt, bland annat fiskar så som haj, karp, lax, öring, mört och rocka har konserverats på detta sätt runt om i världen och det har spekulerats i om gravad lax från början mer liknande surströmming. I Norge finns det en liknande maträtt som kallas för rakfisk och som har förekommit åtminstone sedan år 1348.

När man äter surströmming gör man det ofta i en så kallad surströmmingsklämma där man lägger fisken i ett tunnbröd tillsammans med tillbehör som exempelvis rödlök och mandelpotatis. Det går dock även också bra att äta det tillsammans med exempelvis potatis såsom exempelvis färskpotatis vid midsommar.

 
 

About the author

More posts by